[vc_row el_class=”indented”][vc_column width=”1/1″][vc_column_text]

Morfar har berättat

Jag lät bygga min stuga på Brännö under kriget. Där gällde det att spara och dra in på så mycket som möjligt, ty byggandet blev ekonomiskt rätt betungande då varje sten, varje planka fick bäras upp i bergen. Ja, färdvägen gick i etapper. Först båt från Göteborg, så häst-och-vagn från bryggan upp till Liljedahls och därifrån bars varenda pryl några hundratal meter upp till bergskrönet.

[/vc_column_text][/vc_column][/vc_row][vc_row][vc_column width=”1/1″][vc_separator][/vc_column][/vc_row][vc_row][vc_column width=”1/2″][vc_column_text]Därifrån är det en sagolik utsikt. Man ser hela infarten till Göteborg. I väster blinkar Vinga fyr, i norr Pater Noster och i söder Tistlarna. Man kan följa fartygen från det att de syns som små prickar ute vid horisonten tills de växa sig allt större och så småningom flyter in i den trängre farleden så att kommandobryggor och skorstenar liksom sväva över öarna. Sitter man då på terrassen, speciellt en vacker höstdag, och tittar ut över havet är det en vidunderlig syn. Det var där uppifrån ”Morfar har berättat” kom till.

Morfar var för oss barnbarn en stor man. Överlotsen Rudolf Lange var imponerande i allt. Han var stor och bred som en laggårdsdörr. Han hade ett böljande vitt skägg och en tordönsstämma. På den tiden bodde Vingalotsarna på Brännö och morfar var deras chef. Han var även kommunalfullmäktiges ordförande och satt dessutom i en massa andra nämnder och styrelser. Min mormor kommer jag inte ihåg. Hon dog tidigt, men morfar minns jag desto mer. Rättvisa skipade han med sin käpp som ofta slog trumvirvlar på våra bakdelar. Han var imponerande, men hade ett hjärta av guld. När han berättade något för oss ville vi helst höra om lotsarnas liv och min kusin Einar och jag var fast beslutna att en gång bli lotsar.

Lotsarna var som sagt stationerade på Vinga men bodde på Brännö och lotsbåtarna gick i pendeltrafik mellan Vinga och Brännö. Gången var den, att lotsen bordade till sjöss, följde fartyget in till Göteborg och tog sedan skärgårdsbåten ut till bränna f v b till Vinga igen. När ett gäng lotsar haft frivecka på Brännö skulle de ut på tjänstgöring till Vinga. Då vandrade de ner utefter byvägen, följda av hustrur och barn och med ”tinorna” fullastade med mat för den tid de skulle ligga ute.[/vc_column_text][/vc_column][vc_column width=”1/2″][vc_column_text]Lotsbryggan heter ”Helena”. Den byggdes på ett vrak efter en gammal seglare som en stormnatt gick på grund och hamnade vid Brännö. När vattnet är klart kan man fortfarande se de gamla gräsbevuxna bottenstockarna ligga där nere och ännu utgöra grundstommen till lotsbryggan som fått namnet efter fartyget.

Innan motorerna kom till seglade lotsarna. Som igenkänningstecken hade lotsbåten ett rektangulärt rött fält i seglet. På morfars tid var det en ständig strid på strupen mellan de olika lotsplatserna. För att få en lotsning kunde man ligga långt ute till sjöss och vakta på de inkommande fartygen. Den som först kom till kvarnen fick först mala och lotspengarna betydde en hel del.

De historier morfar berättade för oss om lotsarnas äventyr var bättre än alla sagor. Lotsarna blev våra gudar. Vi lärde oss att gå som dem, långsamt och vaggande. Vi lånade alldeles för stora sjöstövlar som gjorde att vi helt enkelt m å s t e gå som lotsarna. Vi smygrökta pipor och prövade snus så vi blev gröna i ansiktena och höjden av lycka var att få följa med ut till Vinga och där tillbringa en vecka. Vi låg i det gamla prickskjulet eller i någon ledig lotskoj och sömn var aldrig tal om. Så fort ett fartyg blossade efter lots skulle vi följa med lotsbåten ut och vara med om bordningen. Vädret spelade aldrig någon roll. Vi lärde oss att tåla sjön och fick så småningom riktiga ”sjöben”.[/vc_column_text][/vc_column][/vc_row]