Kapitel 6 från Boken om Lasse Dahlquist
Vad sysslade en luciageneral i Göteborg med?
Jo, han såg till att staden varje år kunde kröna sin egen Lucia. Luciageneralens arbete började redan i oktober då hundratals unga damer kom springande från spårvagnar och bussar. Alla på väg till Göteborgs-Postens första uttagning. För de sju flickorna stundade snart ett stort och underbart äventyr.
Luciageneralen levde med många roller. Han var jurymedlem, administratör, insamlare av gåvor, reseledare, artist och programledare.
Han såg också till att luciafirandet i Göteborg fick luft under vingarna och att många andra länder i Europa kunde förundras och glädjas av det göteborgska luciatåget.
Frågan är om det finns något motsvarande evenemang som gett Göteborg så gott erkännande och så mycket goowill som dessa besök.
En luciageneral håller sponsorerna på gott humör medan han bygger upp en affärsdrivande verksamhet med ett behjärtansvärt syfte.
En insamling i skramlande sparbössor där pengarna gick till de ensamma och gamla i Göteborg. Lasse Dahlquist var en sådan luciageneral i 37 år. Ofta blev han kallad Lusse-Lasse. Något som han egentligen inte hade något emot.
Huvudarrangör var under alla år Göteborgs-Posten och Lasse var i rollen som luciageneral naturligtvis en maktperson. Alltid vänlig men också sträng och korrekt. Han kände ansvar för flickorna och det förtroende han fått från deras föräldrar. Därför var det viktigt för Lasse att flickorna verkligen visste vad de sysslade med.
Det sju utvalda i luciatåget var självklart lyckliga. Till de övriga kunde Lasse trösta och säga. ”För de sju utvalda stundar nu hårda tider, inga lediga kvällar, ingen tid att träffa tjommarna, bara spring och fläng. Ni andra slipper allt detta och kan göra vad ni vill”.
Från början fanns det stränga regler hur flickorna i luciatåget skulle sminka och klä sig i det offentliga rummet. Något som gjorde att Lasse ofta blev beskylld för att vara strängt konservativ. Efterhand kom flickorna i luciatåget att mera följa med sin tid men Lasse ville inte gärna att de skulle visa sig på restauranger, dansställen och diskotek så länge luciaveckorna pågick.
När Göteborgs-Posten under förnedrande former beslöt att Lasse skulle sluta som Luciageneral kom det beskedet som en chock för honom. Något som det utförligt berättas om i biografin ”Inte bara Brännö brygga.