Kapitel 4 från Boken om Lasse Dahlquist
Att Lasse Dahlquist så småningom hamnade framför filmkameran var nog mer eller mindre en slump. Den slumpen kom att skörda hela 8 långfilmer, samtliga med Lasse i stora uppgifter. Så här var det. Inom den växande svenska filmindustrin sakandes ofta på 1930-talet bra röster för olika dubbningar och röstpålägg och inte minst kvinnor och män som kunde sjunga. Lasse var uppenbart en av dessa man saknade. Från början kom han att hamna mitt i hjärtat av lågkomikens filmiska 1930-tal. Filmdebuten sker 1932 i Muntra musikanter.
Ett renodlat folklustspel med två att tidens mest folkkära artister i huvudrollerna, Fridolf Rhudin och Weyler Hildebrand. Den senare är också en regissör som hela tiden hittar nya fel hos Lasse. ”Du har för stora öron, Vi får klistra fast dem mot huvudet före varje tagning!”
Ändå är Lasses roll i filmen förhållandevis stor. Han får spela en välklädd överliggare i Lund, ständig kyssande sin fästmö i en trappuppgång. Även i kommande filmer kom Lasse att spela på de sympatiska strängarna utan allt för stora åthävor.
Rakryggad och med replikerna inom räckhåll. I ”Styrmans Karlssons flammor” 1938, höll han stadigt i ratten och medlade samtidigt fred på segelfartygsdäcket mellan Stockholmare och Göteborgare. Han hinner också med att sjunga några glada visor på ett soligt fartygsdäck.
Tillsammans med Aino Taube dansar han hambosving som ångbåtskapten i ”Sjöcharmörer” 1939. Egentligen en ganska anspråkslös historia som utspelar sig i Stockholms skärgård. Lasse trivs i den lustfyllda uppgiften som skärgårdskapten och speciellt trivs han med sin sköna motspelerska Aino Taube. Konceptet i Lasses tidiga filmer är tämligen enkelt. Det gäller att inte avvika från den naturlag som säger att moralen alltid måste segra över de onda krafterna.
Vi Masthuggspojkar, 1940 blir svensk film första stora Göteborgsskildring. Här möter vi Lasse som både avmönstrad sjöman och fotbollspelare. Rollistan är så göteborgsk som den kan bli, Lasse Dahlquist, Åke Söderblom, Ludde Gentzel och Benkt-Åke Benktsson, Emy Hagman och en ljuv Gaby Stenberg.
Filmen blev tveklöst Lasses största filmframgång, lockade en storpublik och går upp på flera biografer samtidigt i Göteborg. Publiken strömmar till och kritikerna sågar. Nu är plötsligt Lasse filmstjärna. Ständigt bevakad av nöjespressen.
Nästa gång vi ser Lasse på vita duken är på våren 1942. Nu dyker han upp i rollen som nattsuddande jazzmusiker, klädd i morgonrock och med trötta ögon. Filmen heter Det är min musik och filmens titelsång skrivs av Lasse. Han får stort erkännande för sin karaktärsroll.
Under samma år har också beredskapsfilmen Halta Lotta krog premiär och kritikerna får åter något att sätta klorna i. Nu är den verkligen hjälten i berättelsen Lasse och han bär upp sin löjtnantsuniform på ett mycket tjusigt och rakryggat sätt. Och i den uniformen lyckas han rädda ett helt luftvärnskompani från både elaka fiender och farliga spioner.
Nu översvämmas hans hemadress med brev från unga damer som med bifogat porto vill ha hans autograf. Lasses sista spelfilm blir Örnungar som spelas in sommaren 1944. Nu är han flygande civilingenjör som får den tacksamma uppgiften att kyssa Alice Babs i rollen som bortskämd överklassflicka. Filminspelningen bevakas av hemvärnsmän och av Alice Babs svartsjuke make. När det är dags för slutkyssen har Alice svårt att koncentrera sig. Hon tittar hela tiden på sin svartsjuke äkta man. Filmen blir dock en gigantisk publiksuccé och Lasse skriver ledmotivet. ”Gå upp och pröva den vingar.”